Så börjas det, blödningshelvetet! Ursäkta språket, men jag dör litegrann..

Inatt började det storblöda, blodet forsade ut i intervaller. Med den tillhörande känslan av lätt åksjuka. Precis så som jag vet att det känns när min kropp blöder ur nåt kärl.

Så här inne på ett rum på kvinnokliniken har jag å min kära mamma tillbringat hela dagen. Ketogan mot smärtan som undersökningarna gav å blodstoppande medel och mängder med blodprover, infart i handen å en massa tårar från mig. Dessutom fastande. Jag blir så less. Troligen har det börjat blöda mellan 2 stygn när sårskorpan släppt. Skoj. Eller inte!! Undra hur många stygn det är. Gissar att det finns många mellanrum som det kan blöda från...

Alltså förlåt mitt negativa babblande, men offerkoftan passar mig just nu å jag väljer att ha den på just nu.

[Bild]

Men så lugnade blödningen ner sig. Jag fick åka hem å äta. Lyckan var total. Men tröttheten klänger sig envist kvar. Å så nu, lagom till sängdax, verkar blödningen vara på väg att börja om igen. Jag blir galet less. Tårarna bränner. Varför måste min kropp bete sig såhär?? Vill bara, bara få sova utan oro. Vill slippa åka in på operation igen för att fixa problemet. Vill istället fixa inför husbygget, sticka vidare på filten å slå in diddis födelsedagspresenter.