efter de sjukt jobbiga dagarna vi haft sedan i onsdags bestämde jag mig för att va lite kreativ. Dvs. Bränna lite pengar på att förnya i sovrummet. Har länge suktat efter ett grönt överkast. Men även tänkt på hur svårt det är att hitta fina överkast. Oftast är de inte tillräckligt stora. Sen vill jag ju ha en viss färg, alltså många krav å utan att det blir dyrt. Så jag kom på att jag kunde sy ett av billiga fleecefiltar.

En tripp på rusta å jag fick tag i lite ny dekor plus filtarna. Nu är det fixat. Blev annorlunda. Kunde inte blinga till allt så mycket inför fotografering nu eftersom esmee redan sover i sin lilla säng.

jag har lyssnat på vakna med NRJ ända sedan Roger Titti och Ola började där. Men nu är jag less! Det är bara upprepningar från tidigare program!! Jag kan bara lyssna fram till längst ca 7:25 på vardagarna å jag har fått nog av alla de gånger de fyller ut programtid med grejer ur gamla program. Trist. Programledarna är super, men det blir trist i längden. Nu byter jag morgonprogram!!

Att vara mamma till ett barn med speciella behov innefattar så mycket med än ett annorlunda föräldraskap.

Det är ett liv fyllt med ovisshet. Visst allt liv är ovisst, men andra föräldrar i samma situation känner nog igen sig.

Det är en sorg livet blev annorlunda. I mitt fall även en stor portion mindre bra möten med sjukvård och andra myndigheter.

En ensamhet. Utsatthet. (Kärlek och glädje också, men nu är det känslorna som kommer ifrån en mammas kärlek och värkande hjärta.)

Ikväll var jag åter med på ett möte där jag fick ta emot jobbig information. Information som känns förhastad. Där satt jag, å de sa saker som fick gråten att värka i halsen å tårarna att bränna bakom ögonlocken.

Hur människor som inte känner mitt barn kan bedöma min fina son så utan att först lära känna honom. Hur de kan uttrycka sig för att få mig att vilja gråta. Och det nu, i en period när han mår dåligt i sin epilepsi.

Vi kämpar redan i uppförsbacke. Kramper, mediciner, läkarbesök, möten, oro, livsanpassning. Svåra beslut.

Att i detta va ensam vårdnadshavare är vidrigt. Att själv vara den som ska fatta hemska beslut. Även om jag å m delar det vardagliga är tuffa beslut mina.

Å imorgon ska jag jobba. Trots att jag inte vill göra annat än att gråta just nu. Hjälpa någon annans barn. Vara professionell, för det förväntas. Å inte veta hur man ska agera för sitt egna barn. Fy.

helt ärligt är det något som inte känns speciellt bra. Det är en sån hysteri kring detta. Det är en morgon som nästan alla barn kommer till skolan uppklädda. Med stylat hår osv. Vissa har med sig speciella kläder som de ska byta om till innan. Vissa barn som får elaka kommentarer om sina kläder då de är olika mycket uppklädda.

Ska jag bara få tänka och tycka fritt så tycker jag att fotografen skulle dyka upp utan förvarning. Då skulle barnen se ut som de gör på riktigt. Korten skulle spegla verkligheten.

Sen till nästa grej, dessa fotopaketsom med ett "förmånligt pris skickas hem. Sällan är bilderna särskilt bra. Förra året tröttnade jag å tänkte endast köpa gruppfotona å inget porträtt för att istället betala vår granne som fotat bla. vårt brölldop att ta porträttbilder på barnen. Men döm om min förvåning då det visade sig att ett sånt val skulle kosta mer än hela paketet.

Så jag är faktiskt rätt emot hela grejen. Nåt måste göras. Antingen slopas det helt. Eller att hela konceptet görs om.

måste skriva lite nu, det var länge sedan sist. Dagarna rullar på. K har haft det jobbigt med sin epilepsi så han och M fick spendera 2 nätter på sjukhuset i veckan. Nu är han bra igen, felet var att shunten hade ändrats av sig själv?! Å därför hade K (stackars liten) fel tryck i huvudet.

Tankarna kring husbygget har varit lite på sparlåga under sommaren. Det har lixom inte varit så mycket att tillföra förutom besöket på noliamässan fram till nu. Det är förmodligen denna vecka som något gällande tomten avgörs på kommunen. Pirrigt!! Jag känner mig som ett barn som väntar på julklapparna. Snart borde vi få veta nåt, förhoppningsvis nåt bra. Som att uttstyckningen är färdig. Det skulle va så himla underbart att få börja göra nåt annat än att läsa husbyggarbloggar, drömma, prata och längta.

Bilder från förhoppningsvis den plats som vi kommer att få kalla hemma....