När jag V å K åkte hem från stallet ikväll så blev jag bara tvungen att stanna bilen å fota utsikten som vi kommer ha från vår tomt. Det slog mig då att det är en sådan märklig känsla. Jag längtar hem till ett hus som ännu inte finns någon annanstans än i drömmarna. Men denna längtan är stor. Vi drömmer om när vårt hem börjar ta form. När någonting börjar bli verklighet.

Tills dess fortsätter vi leva här och nu. I det hem som en gång var fantastiskt rätt för oss. Men som nu känns som
ett par lite för små jeans. Ni vet den där känslan då de hasar ner å bilringen (fläsket) blir synligt. De där brallorna som man vet att man egentligen inte borde ha på sig men ändå ibland tar på, å ångrar sig timme ut å timme in, samtidigt som man funderar på att kanske börja träna nåt nytt eller kanske bara banta litegrann... Men en familj fylld av individer som man älskar, som för livet komplett går inte att banta. En sån familj växer/ mognar å tar allt mer utrymme. Å då blir det snabbt platsbrist.

Nä nu måste jag smörja händerna å sova några timmar. Snart är det dax att åka till jobbet igen. Kl 04:55 ringer klockan...