Det svåra i att bli av med ett missbruk som egentligen inte behöver några yttre ting för att fortsätta att pågå är oerhört svårt. För det första så är mat något som man inte kan ta bort, för en anorektiker måste den tillföras. Men för en bulimiker? Maten måste begränsas, träning måste begränsas, men ska även rätten att använda toaletten begränsas. Vi ätstörda måste för all evighet utsättas för sådant som vi går igång på. Våra kroppar, mat, olika former av hälsosamt beteende, det ständiga tjatandet om nya dieter. Bilder på smala retuscherade bilder kommer för alltid att finnas överallt, på samma sätt som alla lightalternativ skriker ut sin existens.

Måttet med "lagom" och "normalt" är så oerhört svårt att avgöra. Var i hela friden går gränsen?? När tycker andra att JAG har tränat för mycket, när anser andra att JAG inte har ätit mer än vad MIN kropp behöver. Om jag en dag kommer att bli tjock (snälla gud säg att det inte behöver hända) kan jag då banta som vem som helst utan att åter falla in i mina gamla väldigt beprövade vanor?

Att bli "nykter från sitt missbruk hade varit så mycket enklare om det hade vart frågan om ett vanligt missbruk. En alkoholist kan sluta köpa alkohol, narkomanen måste bara bryta med sina langare (det är inte lätt det heller men det är lättare). En spelmissbrukare kan spärra sig från de spelsighter som har förstört livet för honom/henne. Men en ätstörd skulle behöva byra hjärna. Men det går ju inte så det är en långdragen process som jag tror kommer att ta hela livet. Vet inte om man någonsin kan bli kvitt sin mat och kroppsångest. Jag menar ungefär 4 gånger i veckan så tror jag på fullaste allvar att en gastrisk bypass operation vore något för mig OCH även att jag skulle kunna kvalificera mig till en sådan. Jag har ju ett BMI på ÖVER 20.. Så har det även varit nu sedan jag började försöka bli kvitt Gollum.