Att vara mamma till ett barn med speciella behov innefattar så mycket med än ett annorlunda föräldraskap.

Det är ett liv fyllt med ovisshet. Visst allt liv är ovisst, men andra föräldrar i samma situation känner nog igen sig.

Det är en sorg livet blev annorlunda. I mitt fall även en stor portion mindre bra möten med sjukvård och andra myndigheter.

En ensamhet. Utsatthet. (Kärlek och glädje också, men nu är det känslorna som kommer ifrån en mammas kärlek och värkande hjärta.)

Ikväll var jag åter med på ett möte där jag fick ta emot jobbig information. Information som känns förhastad. Där satt jag, å de sa saker som fick gråten att värka i halsen å tårarna att bränna bakom ögonlocken.

Hur människor som inte känner mitt barn kan bedöma min fina son så utan att först lära känna honom. Hur de kan uttrycka sig för att få mig att vilja gråta. Och det nu, i en period när han mår dåligt i sin epilepsi.

Vi kämpar redan i uppförsbacke. Kramper, mediciner, läkarbesök, möten, oro, livsanpassning. Svåra beslut.

Att i detta va ensam vårdnadshavare är vidrigt. Att själv vara den som ska fatta hemska beslut. Även om jag å m delar det vardagliga är tuffa beslut mina.

Å imorgon ska jag jobba. Trots att jag inte vill göra annat än att gråta just nu. Hjälpa någon annans barn. Vara professionell, för det förväntas. Å inte veta hur man ska agera för sitt egna barn. Fy.

helt ärligt är det något som inte känns speciellt bra. Det är en sån hysteri kring detta. Det är en morgon som nästan alla barn kommer till skolan uppklädda. Med stylat hår osv. Vissa har med sig speciella kläder som de ska byta om till innan. Vissa barn som får elaka kommentarer om sina kläder då de är olika mycket uppklädda.

Ska jag bara få tänka och tycka fritt så tycker jag att fotografen skulle dyka upp utan förvarning. Då skulle barnen se ut som de gör på riktigt. Korten skulle spegla verkligheten.

Sen till nästa grej, dessa fotopaketsom med ett "förmånligt pris skickas hem. Sällan är bilderna särskilt bra. Förra året tröttnade jag å tänkte endast köpa gruppfotona å inget porträtt för att istället betala vår granne som fotat bla. vårt brölldop att ta porträttbilder på barnen. Men döm om min förvåning då det visade sig att ett sånt val skulle kosta mer än hela paketet.

Så jag är faktiskt rätt emot hela grejen. Nåt måste göras. Antingen slopas det helt. Eller att hela konceptet görs om.

måste skriva lite nu, det var länge sedan sist. Dagarna rullar på. K har haft det jobbigt med sin epilepsi så han och M fick spendera 2 nätter på sjukhuset i veckan. Nu är han bra igen, felet var att shunten hade ändrats av sig själv?! Å därför hade K (stackars liten) fel tryck i huvudet.

Tankarna kring husbygget har varit lite på sparlåga under sommaren. Det har lixom inte varit så mycket att tillföra förutom besöket på noliamässan fram till nu. Det är förmodligen denna vecka som något gällande tomten avgörs på kommunen. Pirrigt!! Jag känner mig som ett barn som väntar på julklapparna. Snart borde vi få veta nåt, förhoppningsvis nåt bra. Som att uttstyckningen är färdig. Det skulle va så himla underbart att få börja göra nåt annat än att läsa husbyggarbloggar, drömma, prata och längta.

Bilder från förhoppningsvis den plats som vi kommer att få kalla hemma....

Inatt drog migränen fram så det var bara att dra på mig migränmössan å ta dubbel eezeneo (hade ätit alvedon tidigare under dagen för huvudvärk å vågade därför inte ta min receptbelagda medicin). Har åtminstone lyckats få lite sömn, men när jag vaknade så känner jag att även om migränen är över så dröjer sig en rätt kraftig huvudvärk sig kvar :/ å jag vet att jag endast har en tablett eezeneo kvar. Tur i oturen är väl att jag och en kollega ska åka å köpa lite grejer till fritids. Å att jag då kan passa på att köpa mer medicin.

Sitter just nu och hoppas förbättra mitt mående med kaffe å denna fantastiska sallad.

alltså, jag är så extremt sugen på det...
Jag känner mig nästan rastlös....
Skulle lätt kunna få i mig minst ett halvt kilo per dag om jag bara hade tillgång till det..
Jag blir alldeles fylld av välbehag när jag får det.

Jag är nog lite knäpp, men så är det.
Turligt nog får man nog nästan äta hur mycket som helst utan att gå upp i vikt.

RUCCOLA - mitt nya livselixir

Nyss höll jag på att be M som en mycket desperat person att han måste köpa ruccola så snart K börjat sin simskola, å komma hem med den så att jag får lite blad att tugga på....

Att semestern är över har sina fördelar. Som att det blir på nåt sätt lättare att hålla bättre matrutiner. Jag är en riktig stressätare. Å på jobbet är det mycket svårare att springa runt och småäta av stress och tristess.

Nu startar jag dagen med mycket goda frukostar. En trevlig varierad frukost mättar länge, ger en gos start på dagen och ger mig energi att klara av dagen med.

ok nu gör jag ännu ett försök. Bloggen har inte varit samarbetsvillig på senaste tiden. Jag har skrivit inlägg som försvunnit?! Nåt som får mig att ilskna till å lägga ner projektet.

Men nog om det. Jag tänker återigen försöka mig på att berätta lite om vad vi haft för oss sedan jag kom hem från Turkiet.

Vi har spenderat tid i skogen, med att städa upp efter skogsbolagets framfart. Skogen där vi kommer ha vår tomt har pappa avverkat en hel del i. Så hela vår familj har varit där och dragit ris. Nåt som de flesta tycker är roligt. Bara de 2 äldsta killarna i familjen anser det vara supertest och VÄLDIGT jobbigt. Men, det kommer vara mer trivsamt att ha det fint omkring oss när vi äntligen bor där.

Vi har varit i stallet och ridit och pysslat om hästarna.

En gråmulen eftermiddag åt vi tidig middag å begav oss till Umeå Lagun. Visst det var väl inte ens i närheten av bra väder. Men i en tempererad bassäng är ju det mindre viktigt. V å K spenderade typ all tid med att åka rutschkanorna. Vi andra simmade å busade på. D visade mig vad han lärt sig på simskolan, å han är riktigt duktig!

En annan eftermiddag åkte jag och barnen till Leos lekland. De är inne i en "härlig" period just nu, då de bara måste bråka nästan hela tiden om allt!!! Men de 4 timmarna på Leos var underbara! De var sams, å jag fick sitta å ha det lugnt, å hålla dem med vätska å pommes medan de lekte sig genomsvettiga.

Det har lästs böcker åxå, D har börjat uppskatta bokstavsböcker, å faktaböcker. Så han har lyssnat mycket på mina första fakta från goboken och A-boken (de fina böckerna som vi har kvar sedan den tiden då vi prenumererade på goboken).

Imorgon är min semester över å det är åter dax att göra rätt för sig. Så det är med blandade känslor jag gick upp tidigt som attan idag. Måste ha vänt dygnet rätt innan imorgon!! Det som känns tyngst är att jag för första gången sedan V var bäbis har lyckats stressa ner så pass att jag har fått till sömnen. Nu har jag lyckats somna utan hjälpmedel i en vecka. Tyvärr så tror jag inte att jag kommer att kunna fortsätta så när vardagen sätter in och stressnivån kommer tillbaks. Men jag får väl njuta och sova så länge jag kan :)

Nä nu är mitt yogite strax färdigt. Så jag ska sätta mig i köket, tända ljus och bara njuta av att vara ensam vaken. Idag blir det en blandad kompott, stall, Nolia och besök?

Ha en underbar söndag! Kramar Missja

Med mig från Turkiet hade jag bland annat 12 st små stenar jag hittat på stranden.

Bästa presenten som jag hade med till familjen var nog dessa stenar. Barnen är så rädda om dem. Vi har bestämt att det är våra önskestenar.

Men det var nog också det som var svårast att ta med hem. Vi hade hört att det var strängt förbjudet och kunde mycket långa fängelsestraff. Men efter att ha googlat som en galning, kom jag fram till följande: det är stenar som ursprungligen lossnat från antika byggnader som går under denna lag. Alltså inte små stenar man bara hittat i havet. Men måste medge att jag trots allt kände mig lätt nervös när jag gick igenom tullen.