Igår åkte hon med sin biologiska farmor, en kusin med fler. Å sen dess har jag inte hört ett pip! Att ha henne så långt bort gör att det värker i hjärtat. Allt hemskt som kan hända sliter i mig! Men, jag vet ju att det är bara hönsmamman i mig som vill skrämmas. Hon har det säkert så bra att hon knappt hinner tänka på oss. Men i skrivandets stund känns det jobbigt.

här är hon, jag kan ju gissa hur hon kommer spendera sin vecka.. Förmodligen kommer hon bli en fisk på riktigt. Å brun som en pepparkaka.