Idag när jag var ute med vagnen på en skön promenad så tänkte jag tillbaks på när jag väntade Damien, det var inte någn lysande graviditet precis. Men jag ville återblicka för att inte åter hamna i samma sits igen eftersom jag lovat både mig och M att inte det ska bli så nu åxå..

Tänkte berätta lite om hur jag ser tillbaks på min förra graviditet. Då fick jag depressionen från helvetet!! I och för sig så hade jag inte världens bästa förutsättningar innan, hade precis kommit in på behandling för mina ätstörningar, blev tvungen att sluta med min antidepressiva medicin tidigt eftersom jag även hade ett jävulskt illamående och behövde medicin för att få i mig mat. Dessutom hade jag en BM som inte hade tid med mig, som knappt hann med de rutinundersökningar som skulle göras.
Från mitten av graviditeten fick jag svårt att sova. Så sista delen var bara en mörk dimma, jag sov inte, kunde inte äta var bara så ledsen fick inte bra hjälp från någonstans. Jag var helt säker på att min bäbis inte skulle komma ut levande. Jag ville inte heller leva, men kunde inte lämna mina barn så jag var ute och gick på nätterna för att jag kunde ändå inte sova.. Dagen jag fick upp min nyfödde son på bröstet vände allt, jag blev glad igen. Jag kunde sova åh sakta men säkert försvann mitt ätstörningsbeteende!!

Denna graviditet SKA bli bättre, om jag börjar känna av liknande nedstämndhet kommer jag att KRÄVA bättre hjälp snabbt, jag vägrar må lika dåligt denna gång!!

Tja vad ska jag säga, har testat positivt igen. Gravid!! Det var inte meningen, men så är det....